Är tanken att vi själva skapar vårt öde omoralisk?
En del människor reagerar starkt emot tanken att vi själva skapar vårt öde och upplever att man är cynisk och omoralisk när man säger så. De upplever det som om man säger att den som just råkat ut för en olycka eller förlorat ett barn får skylla sig själv, eftersom det är något de själva skapat. Man skuldbelägger då den som redan ligger.
Helt klart kan tanken att vi själva är vårt ödes skapare, dvs. karmatanken, tolkas på detta sätt, men då ser man inte den i sitt sammanhang. Om en fluga sitter på ett svart parti på en tavla så hävdar den att tavlan är svart, men sett på avstånd var det svarta bara en detalj i ett konstverk fullt av färger och ljus.
Det krävs överblick för att man ska se att lagen om sådd och skörd utgör den mest kärleksfulla pedagogiska princip. Är man van att tänka i ett ett-livs-perspektiv blir karmatanken grym och verkar vara ett straff utan såväl orsak som någon meningsfull verkan. Skulle jag haft tron att vi bara lever en gång skulle jag säkert också protestera mot en, i det perspektivet, mycket inhuman tankegång som karma. Nu upplever jag reinkarnationstanken lika självklar som det faktum att den sol som går ner i kväll kommer upp i morgon. Jag upplever alltså inte reinkarnationstanken som en hypotes, utan som ett utslag av den kretsloppsprincip som ropas ut överallt i naturen och som ger en betydligt bättre förståelseram för en mängd inre upplevelser. Med en andligt vetenskaplig förståelse av livet är det ett-livs-tanken som framstår som en i högsta grad löst grundad hypotes med grymma konsekvenser. Dess utgångspunkt är att det vi inte ser eller kan mäta, det finns inte. Ser man livet som evigt och reinkarnation som ett kretslopp som binds samman av de handlingar och tankar vi utför, så visar sig karma som den mest välavvägda pedagogiska princip, som med minsta möjliga lidande, steg för steg, ingjuter den medkänsla i oss som kommer att upplösa alla krig. Inte bara krig människor emellan, men även de krig vi nu har mot djur, natur och våra kroppars organ, celler m.m.
Tanken att allt obehag, alla sjukdomar och förluster som vi drabbas av slår blint och utan mening är för mig en brutal världsbild, som dessutom inte ger något stöd för en längtan att praktisera en högre moral. Om livet självt är slumpartat, meningslöst och saknar moral, varför skulle vi då ens försöka utveckla moral. Tanken att tillvaron i sig är en utbildning i moral ger en betydligt högre motivation att göra sitt bästa för att bistå denna medmänskliga soluppgång.