Livets osvikliga optimism
När sommaren på våra breddgrader kulminerar, möter vi i naturen ett överflöd av grönska och blomsterprakt. Vi får varje vår och sommar en demonstration av livets otroliga optimism och livskraft. År efter år vaknar allt i naturen till liv igen efter vinterns djupa sömn. Hur kan naturen med sådan säkerhet veta att det kommer en ny vår, en ny sommar, med förberedelser av knoppar och frön som klarat vinterns kyla och tålmodigt inväntat ljusets och värmens återkomst?
Vår tids tankevärld har mycket att lära av denna förmåga hos naturen att bida sin tid med en absolut förvissning om att det kommer ljusare tider. Då kan även tider när livets kyliga vindar tränger sig på, och kräver ett visst skyddande hölje hos oss, bli en värdefull tid där vi bearbetar och smälter intryck och erfarenheter. Dessa bildar sedan den jordmån som ger nya sidor och kreativa uttryck i vårt väsen möjlighet att födas fram och blomma ut.
Vad har varit det viktigaste i ditt liv? Vad är det som fyller dig med tacksamhet? Vilka tider och erfarenheter skulle du inte vilja vara utan? Är det bara de ljusa stunderna eller är det också de svåra?
Väldigt ofta får jag höra människor beskriva hur perioder med skilsmässor, livshotande sjukdomar eller psykiska kriser varit vändpunkter i deras liv. När tid och bearbetning fått utrymme, konstaterar de att det varit en mycket värdefull erfarenhet som de absolut inte skulle vilja vara utan.
- Tack vare min cancer, njuter jag nu av naturen på ett helt annat sätt än förr.
- Nu efteråt märker jag att min relation till familj och nära vänner blivit mig mycket dyrbarare och varmare.
- Livet har fått mer djup och mening.
Vad är det viktigaste på ett svartvitt foto, det vita eller det svarta? Javisst, bilden förutsätter dem båda. Vår upplevelse av en bild, eller av livet, är helt beroende av kontraster.
I boken ”Profeten” av Kahlil Gibran formuleras detta så vackert i hans strof om Glädje och Sorg: “Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fyllt med era tårar......Ju mer sorgen urholkar er varelse desto mer glädje kan ni rymma......”
För några känns detta främmande. Det svåra i livet vill alls inte komma till ro. Och kanske smärtan t.o.m. skapat en distans till andra, en känsla av att inte bli förstådd med sina annorlunda erfarenheter som så få kan dela. Då behövs det mer tid och mer bearbetning, kanske tillsammans med en vän eller en terapeut, eller att man aktivt söker upp andra i samma situation, för att där finna den förståelse som bara den med samma erfarenheter kan bistå med.
Vad de flesta dock kan märka är att de svårigheter man gått igenom har lett till förändringar på en avgörande punkt, nämligen att ens medkänsla och inlevelse med andra i liknande situation har vuxit. När jag en period jobbade med människor med kronisk smärta och problem i nacke och rygg var det flera som konstaterade, att innan de fått egna problem, hade det slunkit ur dem mer eller mindre hånfulla kommentarer om andra, som de tyckte skyllde på sina ryggar eller lite värk här eller där. De hade sett dem som smitare och kverulanter som utnyttjade försäkringskasse-ersättningen. Nu hade alla dessa kommentarer fått en bitter eftersmak och hos några även fött en önskan om att be om ursäkt för sina domar.
Där man själv gått igenom svårigheter och smärta kommer det förr eller senare en medkänsla och lust att hjälpa eller underlätta för andra i liknande situation. Några människor tycks födas med stor medkänsla och inlevelse. Kanske deras frön och knoppar mognat under tidigare sommar- och höstperioder och kan nu träda fram redan i livscykelns tidiga vår. I så fall förlorar vi inte vår medkänslas resonansbotten under vinterns djupa sömn. Vi bär då med oss och utvecklar våra förmågor till allt frodigare frön och frukter för varje resa genom livets eviga kretslopp.