Det levande nuet
Tiden uppstår i mötet mellan det levande och materien
När det levande möter materien, såväl den psykiska som fysiska, uppstår tiden. I all skapelse möts det timliga och det eviga i det vi upplever som ett evigt fortgående nu. Det är just i detta möte mellan det timliga och det eviga som livet inkarnerar och kommer till uttryck. Livet kan bara avslöja sin eviga närvaro genom att träda in i timligheten, här och nu. Det kan inte inkarnera i dåtid eller i framtid utan bara i det eviga nu där all livsupplevelse och skapelse äger rum.
I och med att vår livsupplevelse alltid är knuten till en hunger och en mättnad, så kommer dock allt vi gör och upplever i detta eviga nu, att vara uttryck för en viss önskan och därmed en viss riktning och strävan. Livsprocessen står aldrig still, vi är alltså alltid på väg i sökandet efter tillfredsställelse av vår längtan. Varje nu får här sin mening, just i och med att det står i relation till en forntid, dvs. en mättnad, och i relation till den längtan som formar vår framtid. Ett nu utan forntid och framtid ger ingen livsupplevelse, eftersom livsupplevelsen alltid är beroende av att detta nus intryck ställs i relation till vårt erfarenhetskartotek, dvs. de upplevelser vi haft i tidigare förflutna nu. Upplevelsen i nuet kommer också alltid att vara färgad av vår längtan, dvs. vår framtid. Det som är till fördel för denna längtans tillfredsställelse är attraktivt för oss. Är något istället ett hinder försöker vi stöta bort det. Nuets prägling av våra tidigare erfarenheter och av vår hunger och mättnad, är själva förutsättningen för livsupplevelsen och därför ingenting vi kan komma bortom. Att något upplevs mörkt är för att vi har erfarenheter av något ljust, att något upplevs kallt är för att vi har upplevt något som är varmt, osv. Vi kan alltså inte uppleva något som absolut neutralt, det utgör alltid ett kontrastförhållande till något annat, annars vore det inte möjligt att uppleva. Vi kan inte ”bara vara” i absolut mening, då utgjorde vi den absoluta stillhetens princip och representerade en evig död. Evigheten eller vårt jag kan alltså inte upplevas i sig själv, utan bara i form av sin närvaro som en fast punkt och iakttagare i det skaptas föränderliga värld. Vi kan inte heller utgöra enbart rörelse och tid utan något närvarande jag. Då vore vi bara en blind kraft och representerade en evigt mekanisk förflyttning utan syfte.
Den opartiska vänligheten
När vi nu inte kan uppleva livet absolut neutralt, vad är då essensen med nutidens fokus på att leva i nuet och vara medvetet närvarande? Kärnan, som jag ser det, är att lära oss att se och förhålla oss till världen på ett icke-dömande och kärleksfullt sätt. Vi kan lära oss att se på livet med vänlighet och lära oss uppleva allt som meningsbärande detaljer i ett evigt livsflöde. Vi kan lära oss att iaktta världen utan att döma människor eller företeelser som onda eller goda och sätta en massa etiketter på andra människor. Våra oreflekterade tankereflexer får oss lätt att tänka att den som är obehaglig mot oss är en idiot, och att den som är behaglig mot oss är en ängel. Neutral i absolut bemärkelse kan alltså aldrig vår livsupplevelse bli, men vi kan lära oss att bli opartiska och vänligt respektfulla inför livets mångfald. Den egna livsupplevelsen kommer alltid att präglas av en viss längtan och en viss mättnad. Är vi mätta på krig så är det obehagligt att se krigsbilder på nyheterna. Är vi fysiskt hungriga så kommer det att prägla upplevelsen av välluktande mat, osv. Men vi kan utveckla ett icke-dömande möte med omvärlden där vi lär oss att uppskatta att andra människor får göra sina erfarenheter genom att tillfredsställa en längtan som vi kanske själva redan är mätta på. Vi kanske känner mättnad och frånstötning gentemot alkohol och droger, men vi behöver för den skull inte döma en människa som nu gläds åt att gå på krogen och festa. Tvärtom kan vi vara tacksamma för de motsvarande erfarenheter som i detta eller tidigare liv gett vår egen mättnad, och för att denna person nu får lov att utforska en värld av kemiska sinnesförändringar och samla erfarenheter av dess konsekvenser. Det är denna ödmjuka livshållnings tillväxt på alla livets områden som för mig är livets mening med vår nuvarande utveckling. En ödmjuk, icke-dömande inställning står inte i motsättning till att man själv bär en längtan och strävar mot egna mål, i sin egen takt. Den står heller inte i motsättning till att man försöker att hjälpa människor ut ur deras eventuella missbruk – när de är mogna för det. Det är i ett accepterande av nuet man finner den kreativitet som kan föra en framåt.
Sinnena – nuets mötesplats med omvärlden
Vår kontakt med omvärlden kan bara ske här och nu via våra sinnen. Vi ser, vi hör, vi känner, luktar och smakar på vår omvärld. Sinnenas beröring kan bara ske nu. Sinnesupplevelsen här och nu är en bro till det levande omkring oss. När vi bearbetar tidigare händelser, eller spekulerar om vad som ska hända härnäst, så flyttas fokus från sinnenas beröring av omgivningen till vår inre värld. Genom evolutionen från djur till människa har vår inre värld sakta men säkert vuxit. Alla erfarenheter, liv efter liv, har fått vårt erfarenhetskartotek att utvidgas. Förmågan att laborera med dessa, dels i form av medvetna minnen och dels med nu omedvetna tidigare erfarenheter i form av fantasi, blir med utvecklingen alltmer avancerad. Detta är en enorm fördel för vår skaparförmåga inom konst, teknik, vetenskap, i relationer osv. Samtidigt så ökar det risken att fastna i spekulationer om otäcka saker som skulle kunna hänt ”om i fall att”, liksom spekulationer om vilka elaka tankar andra eventuellt tänker om oss, eller vilka sjukdomar vi kan tänkas få. Ökad medvetenhet och kunskap ger en ökad förmåga att tänka och handla konstruktivt, men också att tänka och handla destruktivt. Djuren, som ännu inte är medvetna i sin inre värld, lever i sinnenas möte med den yttre världen och är därför mer uppmärksamma här och nu i det fysiska mötet med omvärlden.
När vi människor går in i vårt inre rum och laborerar med våra erfarenheter, oavsett om det är i form av positiva eller negativa tankar, så drar det en del av uppmärksamheten bort från mötet med omvärlden här och nu. Det är naturligt att vi som tänkande människor rör oss fram och tillbaka – ut till nuets närvaro med medväsendena – och sedan in i det inre för att reflektera och sätta de nu inkommande erfarenheterna i relation till motsvarande tidigare erfarenheter. Det sker dels helt automatiskt och omedvetet hela tiden, men sker också i form av ett medvetet reflekterande.
Ibland märker vi på en väns blick att de är långt borta. De är då upptagna i sin inre värld och vi upplever dem frånvarande. När vi talar med någon per telefon, kan vi ibland ana att de gör något annat samtidigt, kanske tittar de på TV eller läser mejl. Deras svar är lite fördröjda och lite mer tankspridda. När vi går igenom svåra saker, som en förlust av nära anhörig, är det naturligt att vi är mer frånvarande i det yttre mötet för att ägna oss åt inre bearbetning av förlusten. Då kan minnen av vad som hänt i det yttre efter förlusten vara fragmentariska eller helt borta. Vi har då inte varit tillräckligt närvarande i det yttre skeendet för att det ska ha kunnat lagras i minnet. Om vi är nervösa inför ett kommande framträdande, kan vår energi vara upptagen av uppladdningen och våra svar på eventuella frågor bli tämligen okoncentrerade och ytliga. När vi är avspända och trygga är det betydligt lättare att vara närvarande och uppmärksam i möten med andra. Interaktionen mellan nuet och vårt inres referensmaterial av tidigare erfarenheter flödar då fritt och obehindrat. Det kreativa flödet från det inre kan då lätt färdas fram och tillbaka över sinnenas bro till vår omgivning. Vi njuter av mötets medvetna närvaro och känner oss delaktiga med medmänniskor, djur eller natur.
Obalanser skapar inhumana kulturer
I österlandet finns andliga traditioner som har haft fokus på varandet och överbetonat det andliga i sin strävan bortom det förgängliga. De har samtidigt på många områden utvecklat ett distanserat förhållande till livets närvaro i den fysiska världen. Dess praktiska tillämpning bär därför ofta prägel av ett ointresse gentemot medmänniskors materiella villkor och lidanden. Man vänder sig bort från världen och lidandet, för att bli fri i anden. På det sättet blir en för starkt utvecklad identifikation med varandet, eller det eviga, till en dödskultur, där några människor ligger och svälter ihjäl i rännstenen, medan andra sitter och mediterar för att få upplysning. Utifrån denna överidentifiering med det andliga betraktas den fysiska omvärlden som något man inte ska engagera sig i. I västerlandet har i stället den materiella aspekten av livet överbetonats, vilket lett till att man betraktat materien som det enda verkliga. Man har då också praktiserat en dödskult, där man blivit världsmästare på att aktivt slå ihjäl människor, djur och växter. Allt i omvärlden upplevs som något materiellt, som antingen ska formas för att tillfredsställa ens egen hunger och mättnad eller röjas ur vägen. Man har också skapat sig en bild av världen och ödet som ett resultat av döda tillfälligheters spel.
Intelligensens omogna stadium
Det materiella och intelligensmässiga fokus som en längre tid präglat västerlandet har fått många människors själar att svälta. Många är otillfredsställda med tron att en kemisk justering av hjärnan är svaret på de depressioner och den ångest som bl.a. växer fram i fotspåren av en existentiell nöd. Man söker då efter ny andlig näring. Utifrån denna mättnad på materialism och ensidigt intelligensbaserat tänkande, har det vuxit fram ett flertal andliga riktningar som menar, att upplysning finner man bortom intellektet. En del går t.o.m. så långt att de menar att allt elände, såväl psykiskt som globalt, beror på vårt tänkande. Det är ju också riktigt att det är något fel med vårt tänkande som ger så mycket krig, konflikter, depressioner och självmord. Det är ju dock inte p.g.a. tänkandet i sig, utan på hur vi tänker. Evolutionsmässigt sett är vår intellektuella förmåga enbart i ett fosterstadium jämfört med vad den kommer att bli. Det är därför i princip lika missvisande att döma intellektuellt tänkande som ett hinder för upplysning som att det är att döma alla äpplen som oätliga efter att ha bitit i ett surt äppelkart.
Motståndet mot tänkandet känner vi igen från nästan alla trosreligioner. De menar att tänkandet förför människor bort från den sanna läran och den känslomässiga hängivenheten åt Gud som de ser som förutsättningen för frälsning. Enligt den nya världsimpulsen är det i stället utvecklandet av ett självständigt tänkande som är själva förutsättningen för verklig upplysning. Tänkandet är den förmåga med vilken vi organiserar och mobiliserar de tankebilder som har lagrats i vårt kartotek med erfarenheter som vi samlat på oss genom alla jordeliv. Problemet är alltså inte att vi tänker, utan hur vi tänker. När vårt tänkande utgår från felaktiga premisser – som att vi är offer, att vi har fiender, att vi är ett med kroppen och därför kommer att utplånas i samband med kroppens död, att bara jag finner den enda rätta så blir jag lycklig för evigt osv. – hamnar vi i konflikt med livet och medväsendena. Med sådana bilder av världen som utgångspunkt för tänkandet, fastnar vi i ängsliga spekulationer och i missförstånd av livets utveckling och dess mening. När vi är mogna nog att ta till oss en världsbild som ligger närmare livet självt, och som kan förankra våra tankar i livsbejakande och logiska banor, så kommer vi att märka att vårt tänkande sakta men säkert kan hjälpa oss att förstå våra erfarenheters mening och därmed lära oss att se med kärlek på vårt liv och våra medväsen. Dessa tankar kommer just att kännetecknas av att de ger upphov till känslor av frid, livsmod och livsglädje. Den livsfientliga tankevärld, teknik, ekonomi, politik m.m. som vi nu ser utspringa från ett intelligent men själviskt tänkande – utan hänsyn till livets och naturens kretslopp och lagar – kommer alltså, när våra tankar får vägledning av en sann kärleksvetenskap, att steg för steg ändra kurs mot en högre och mänskligare kultur. Vägen till invigning är kosmiskt sett inte en fråga om andliga tekniker. Det är en fråga om att praktisera den kärleksmoral som kännetecknar livet eller Gudomen själv, d.v.s. att såväl i tanke, hjärta som i handling vara inställd på att vara till nytta och glädje i all sin kontakt med allt och alla.
Kärleken och sanningen finns i korsets centrum
För många år sen läste jag en artikel med titeln ”Att leva i meditation” av Wilfred Stinnisen. Jag minns knappast något om artikelns innehåll, men titeln bet sig fast. Det känns så riktigt att vi ska lära oss att förena vår medvetenhet om det eviga varandets dimension – i oss själva och i allt vi möter – med ett medvetet och aktivt skapande och upplevande i världen. Den nya världsimpulsens uppgift är att förena känsla och intelligens, och att förena varandet och görandet, ande och materia i en harmonisk helhet. I korsets centrum pulserar det eviga livet i ett evigt nu. Om jaget symboliseras av den lodräta axeln och det skapta av den vågräta så utgör mötet dem emellan vår skapar- och upplevelseförmåga, vilket är den högsta eld eller livskraft som får allt liv att inkarnera. Det är ingen tillfällighet att vår kropp är formad som ett kors och att hjärtat befinner sig i centrum av kroppens korsform. Den skaparförmåga som här är lokaliserad i korsets mitt kommer först till sitt geniala uttryck när den kommer ur vårt hjärta och är uttryck för kärlek till, och ett tjänande av, det levande i allt och alla. Det är i denna livsinställning som våra högre själskrafter, som vår kreativitet och intuition kan frigöras.