Solsökehem

Vårt förhållande till kritik

Den sunda självdistansen

Det tar tid att utveckla en sund självdistans som gör att vi inte tar andras eventuella kritik och speglingar som personliga angrepp vi måste försvara oss mot. Martinus talar om att vi kan vara angreppsväsen, försvarsväsen eller fredsväsen. Detta gäller inte bara vid krig mellan nationer. Det gäller också i hög grad i vårt dagliga samspel oss människor emellan. Gång på gång märker jag i mig själv och hos mina medvandrare att vi tar illa vid oss och kommer i försvar och motangrepp, mer eller mindre skickligt kamouflerade under vår mänskliga fernissa. Jag fascineras över hur effektivt våra psykologiska försvar och vår spekulationsförmåga arbetar för att skydda oss mot det som hotar vår självbild och övertygelse om att det är den egna utsiktspunkten som är den rätta. Än så länge behöver vi dessa försvar för att hålla oss i psykisk balans. All utveckling är underkastad en organisk, stegvis process. Det är heller inte realistiskt att skrota landets militära försvar i morgon. 

Ökad förankring i vår eviga identitet och kunskap om våra omedvetna reaktioner kan dock hjälpa oss att steg för steg avveckla våra angrepps- och försvarsstrategier och finna en tredje fredlig väg som befrämjar självkännedom och mänsklig utveckling.

Att ta vara på kritik

Genom evolutionen har vi byggt upp en mängd funktioner och talanger för att upprätthålla fysisk och psykisk balans. När någon utifrån kommande energi griper in i vår fysiska eller psykiska organism mobiliserar vi de funktioner som kan bevara vår jämvikt. Det är enkelt att se dessa talangers automatik om någon knuffar oss fysiskt. Vi kommer då rent muskulärt, i samverkan med balanssinnet, att reagera så att vi snabbast möjligt hittar den fysiska balansen igen. På samma sätt fungerar i princip våra psykiska försvar. Om någon riktar negativ kritik eller en anklagelse mot vår person eller något vi gjort, kommer denna utifrån kommande energi ofta att rubba vår psykiska balans. Då träder automatiskt de psykiska försvaren in för att återskapa vår jämvikt.

Enligt Martinus har vi en falsk identitet när vi identifierar oss med det vi skapat, t.ex. vår fysiska kropp, vissa delpersonligheter eller våra prestationer. En sann identitet får vi genom identifikationen med vår eviga sida. Den falska identiteten får oss att känna oss hotade om det vi skapat blir ifrågasatt. Vi kan då inte skilja på kritiken mot vår skapelse och oss själva. Om någon inte tycker om vår kropps utseende, vårt klädval, något vi sagt, skrivit eller gjort, upplever vi det som en attack på vårt jag. Om kritiken riktar sig mot någon svaghet vi själva ser och accepterar känns det inte så hotfullt. Riktar den sig däremot mot något vi anar kan vara riktigt, men vill slippa se, känns det mera hotfullt och vi försvarar oss. Är den andres kommentarer helt utan grund och utan beröring av våra svagheter är det oftast lättare för oss att bevara den psykiska balansen och se att det är kritikerns egen projektion. Därför är det speciellt den kritik som för oss i affekt och aktiverar våra försvar som vi bör ta upp till närmare granskning. Här finns ofta den värdefullaste informationen och speglingen.

Tre principiellt olika reaktioner på kritik

Låt oss se på tre olika strategier för att återupprätta jämvikt. Jag beskriver dem här i sin mer renodlade form. De två första utgör gamla, beprövade, dysfunktionella reaktionsmönster medan den tredje formulerar en mer ideal, konstruktiv, reaktionsform att sträva mot.

1) Vi diskvalificerar kritikens innehåll och/eller den kritiserande individens person genom en motattack. Vi lägger hela problemet hos den andre. Vi försvarar därmed vår självbild och vårt psykiska territorium för att försöka återupprätta den balanspunkt vi hade innan kritiken. Vi låter oss inte påverkas av kritikens faktiska innehåll och förskjuter vanligtvis den kritiserande personen ut ur vårt sympatifält.

2) Vi riktar oreflekterat den uttalade kritiken mot oss själva och mobiliserar eventuellt ytterligare en mängd tidigare liknande kritiska uttalanden ur vårt minnesarkiv. Vi har en omedveten förhoppning att vi genom att identifiera oss med de kritiserandes attacker, och genom att anstränga oss att följa deras påbud, skall kunna värja oss mot nya angrepp i framtiden.

3) Vi lyssnar försvarslöst och försöker leva oss in i kritikerns förnimmelsehorisont, väl medveten om att det är dennes unika upplevelse. Utifrån en önskan om att förstå den andre ställer vi eventuella följdfrågor som förstärker vår inlevelse i den andres perspektiv. Om kritiken inte kräver ett omedelbart svar tar vi den med oss hem för stilla begrundan. Vi smälter ner de eventuella taggar som förmedlades via kritikerns affekter eller verbala angrepp på vår person, och vaskar fram det sakinnehåll som kan ligga till grund för en sund självrannsakan. Vi sover på saken och låter eventuella egna affekter komma till ro för att finna en mer neutral utgångspunkt för granskningen. Vi samråder med förtroliga vänner som präglas av en opartisk hållning till frågan. Vi använder bön för att få hjälp att ta vara på situationens växtmöjlighet. Om det är lämpligt återkommer vi till kritikern med vår reflektion och lärdom av kritiken och hur vi hoppas kunna förändra oss på det berörda området.

Det första reaktionssättet upplever jag som ett ursprungligt maskulint förhållningssätt. Det bygger på att jag oreflekterat reagerar utifrån den automatiserade försvarsinställningen att de andra principiellt sett måste ha fel eftersom de riktar kritik mot mig. Jag lever då utifrån övertygelsen att min horisont alltid är den sanna. Självrannsakan är ett helt okänt fenomen. Livet upplevs som en kamp mot yttre fiender som skall övervinnas. Den starkaste måste segra. Det är med makt man får rätt. 

Det andra reaktionssättet upplever jag som ett ursprungligt feminint förhållningssätt, där underkastelsen har varit ett sätt att skydda sig mot den starkare parten. Underkastelsen är ofta en dresserad yta varunder protesten lever kvar och pyser ut i, ofta omedvetna, dolda attacker, i kontrollbehov eller på andra sätt. 

Hos nutida mer dubbelpoliga män och kvinnor, med relativ balans mellan maskulint och feminint, blandas ofta dessa reaktionssätt. De kan mycket väl vara präglade av den motsatta polens tendens. I vår kulturs vardag kan i den enskilde individen aggressiva utfall och djupa självförebråelser leva sida vid sida.

Ingen av dessa sätt leder till en utveckling där mottagaren växer som människa. Att slå ifrån sig eller att underkasta sig är försvarsstrategier som försvagar och hindrar oss att konstruktivt ta vara på utvecklingsmöjligheterna. 

Präglas vi av en försvarsstrategi som bygger på att vi hela tiden slår tillbaka och är inställda på att till varje pris bevara vår idealiserade självbild blir vi känslomässigt ensamma. Vi kompenserar eventuellt vår ensamhet med deltagande i en grupp eller sekt av likasinnade där vi kan njuta en inbördes beundran. Den inre konflikten, mellan det som omvärlden försöker påpeka och den bild av oss själva som vi inte vill ändra, växer och skapar förr eller senare en tendens till inre oro och kan eventuellt leda till ångest och missbruk. 

Om vi huvudsakligen använder oss av underkastelse och anpassning tenderar vi att rikta aggressionen mot oss själva, parallellt med ett martyrium, som mer eller mindre leder in i depression.

I strävan efter att erövra det tredje förhållningssättet utvecklas vår jagstyrka och ödmjukhet. Dessa egenskaper lever i ett ömsesidigt beroende. Det krävs en jagstyrka för att kunna utöva den sunda självbehärskning som gör att man inte automatiskt går i försvar. När jaget har förmåga till överblick över sina inre krafter och inte har sin identitet bunden till vissa delpersonligheter finns det utrymme för en mer opartisk granskning av kritiken. Det är samma förmåga som kännetecknar en sann ödmjukhet. Den ödmjuke kan se och erkänna både sina tillkortakommanden och sina styrkor utan att det för den skull rubbar dennes integritet och självkänsla. I praktiserandet av denna tredje väg i mötet med kritik är jagstyrkan och ödmjukheten inne i en god cirkel av tillväxt. Med den tredje vägen drar vi lärdom av livets tal och växer som människor. 

Ju mer vi utvecklas till människor och blir dubbelpoliga, desto mer fritt står vi från självbevarelsedriftens rädslor och bevakande av positioner. Den växande identifikationen med vår eviga natur gör oss mer öppna, levande och rörliga i relation till våra olika delpersonligheter och roller. Vi har då vuxit i förmågan att medvetet processa och reflektera över vårt sätt att reagera på och förhålla oss till omvärlden. Vi har utvecklat ett inre rum eller område mellan intryck och uttryck som ger plats för medvetna val och en medveten omdirigering av våra tankar, känslor, handlingar och vanor. I det rummet fungerar vår inre regissör som medskapare i utvecklingen mot att bli mer människa. 

Lagen om sådd och skörd

Till vår stora hjälp är livet så vist inrättat att allt vi sår gentemot vår nästa kommer tillbaka till oss själva. Det gäller även den negativitet och kritik vi riktar mot andra. Därför är det inte bara viktigt att utforska hur vi reagerar på och mottar kritik. Centralt blir att se sig i spegeln och upptäcka var vi själva sår negativ kritik mot andra. Det kan vara svårt att se i och med att de kritiska tankarna ofta är så automatiserade och därför mer eller mindre omedvetna. 

I ivern att medvetandegöra de andra om deras ofullkomligheter, så de kan bli bättre människor, kan vi ibland glömma att granska den känsloton som följer med i vår till synes sakliga kritik. Vi glömmer också att vår spekulationsförmåga är genial på att legitimera vår till synes sanna horisont och ädla motiv. Vi vill ju bara väl. De som kritiserar oss har vi däremot mycket svårt att uppleva att de vill oss väl. Ofta känns det som att de är ute för att sätta dit oss. Vi är känsligare för andras irriterade undertoner mot oss än de vi själva sänder ut. Det är det som är skillnaden och som gör det så svårt för oss att avslöja oss själva. Tack vare att vi får uppleva hur det svider och hur olustigt det känns när andra kritiserar oss, utvecklar vi en inre resonans och förståelse för den andres upplevelser inför undertonerna i vår kritik mot dem. Detta erfarenhetsmaterial gör oss försiktigare. I bästa fall börjar vi med att först plocka ut bjälken ur det egna ögat innan vi påtalar de andras svagheter.

När vi lärt oss förstå och lärt oss att hantera den egna svagheten, kommer vår känsloton och formulering av eventuell kritik inom området att vara så nyanserad att det blir avsevärt mycket lättare för mottagaren att ta det positivt. Vi kommer att tala utifrån en icke-dömande utsiktspunkt och känner då tydligare om och när en eventuell spegling kan vara till nytta och glädje för vår medmänniska.

Den tysta kritiken

På vår inre scen spelas ofta mer dramatiska pjäser än på den yttre. Vi har lärt oss att hejda de grövsta påhoppen på omgivningen. Inom oss kan dock pågå dialoger där outtalad kritik får fritt utrymme. Vi läxar upp den ene och den andre som inte vet hut och som borde uppföra sig bättre, klä sig snyggare, ha en annan frisyr, sluta vara så dominerande osv. Dessa inre pjäser, monologer eller dialoger, lever ofta sitt eget liv strax under dagsmedvetandets yta i ett instinktivt försvar för vår egen sanning och psykiska balanspunkt. När vi låter dagsmedvetandets ljus granska manus i dessa inre skådespel öppnar sig nya möjligheter. Istället för att fastna i dessa ofta negativt laddade manus kan vi medvetet välja mer positiva självreflekterande inre dialoger. Genom bön kan vi låta överregissören vara med och föra dem i kontakt med våra högre avsikter och ideal. Vi kan träna oss i att njuta av mångfalden av individuella klädstilar, utseende, karaktärsdrag och livsuttryck. Vi kan lära oss att se med vilken generositet livet bjuder oss alla att samla våra unika erfarenheter. Vi kan frigöra oss från den gamla diktatoriska tendensen att försöka likrikta andra efter vårt eget tycke och smak. 

Våra tankar skapar en atmosfär omkring oss. Denna atmosfär kan bidra till att utlösa liknande tankeklimat i omgivningen. Våra negativa tankar kan sätta den andres liknande tankar i resonans och så kan vi tillsammans hänge oss åt kritik mot andra eller mot varandra. Vanligtvis är vi efteråt övertygade om att det var den andre som började.

Denna inre tysta kritik väcker också en fantasi om att andra har liknande tankar om oss. ”Tjuven tror att alla stjäl”. Ofta kan man märka att de som när en hel del kritik inom sig mot andra, går runt med en obehaglig känsla av att de andra tittar kritiskt och dömande mot dem själva. I värsta fall kan den egna kritiska läggningen skapa förföljelseidéer. Jesus sa att vi skulle be för dem som förföljer oss. Lika angeläget är det att be för dem som man själv förföljer i sitt inre. Med bönens hjälp kan vi träna oss att se till våra medmänniskors ljusa sidor. Det skapar också en atmosfär omkring oss som sätter andras mer positiva tankar i resonans. Vi bryter då också mycket av de ängsliga fantasier vi har om vad andra tycker om oss. När vi koncentrerar oss på att tänka positivt och kärleksfullt om andra människor blir vi också mer nöjda med oss själva och blir automatiskt bättre på att även se de ljusa sidorna hos oss själva. Det är ett klokt sätt att bygga ett gott självförtroende.

Att omvandla sig själv

Vi har genom evolutionen blivit duktiga på att göra om materien efter egna behov. Vi har på många sätt blivit materiens herre. När vi försöker att använda samma strategi på våra medmänniskor får vi problem. De är nämligen inte materia som är till för att tillfredsställa våra behov. De har sina egna behov. Meningen med vår nuvarande utveckling är att vi ska avveckla denna diktatoriska tendens inom oss och upptäcka att vi inte är här för att låta oss tjänas, utan för att lära oss att tjäna. Vi är inte här för att göra om de andra utan för att göra om oss själva. Denna uppmärksamhet på sig själv kan vid en ytlig betraktelse verka självupptagen, men hela dess syfte är att omskapa sig själv till en lyhörd medmänniska med nästans väl och ve i fokus. När alla utifrån egen längtan lärt sig att ha sin nästa i centrum behöver ingen längre värna sig själv, för det gör ju alla andra. 

Detta är ett till artikel bearbetat utdrag ur boken “Livet - din spegel”.