Givandet som frigörelsens källa
Julen som en träningsplats för gåvokultur
I juletid förändras, enligt Martinus, jordklotets aura i en ljusare riktning. Miljontals, ja, miljarder av människor är medvetet eller omedvetet inspirerade av den kristna traditionen att likt de vise männen ge gåvor för att välsigna Kristusbarnets ankomst. Den utbredda önskan att ge och att finna lämpliga gåvor till familj, vänner och till välgörande ändamål är ett tankeklimat som förändrar jordklotets atmosfär.
Så trots all den kommers, reklam och materialism som präglar nutida julhandel, är givandets tankearter likafullt så starka att de förhöjer stämningen på arbetsplatser, i media och i de enskilda hemmen.
Var och en av oss är människor i vardande. Mitt i våra själviska vanebeteenden med rötter i djurrikets självbevarelsedrift växer det fram en mängd osjälviska och humana tankar och initiativ som ligger till grund för utvecklandet av sjukvård, skolor, konst och vetenskap. Denna mänskliga sida symboliseras med Kristusbarnet som växer i oss alla. Meningen är att detta Kristusmedvetande i oss skall utvecklas till ett allomfattande kärleksmedvetande där vi i allt vi gör är inställda på att ge av vår tid, omsorg och kreativitet för att få se vår nästa uppleva välbehag, hälsa och lycka. Varje julfirande är djupast sett uttryck för en tacksamhet för denna vår mänskliga växt och samtidigt en träningsplats för förmågan att ge.
Givandet och rättvisan
Vår själviskhet snärjer oss i små lokala tankar. Vi kan då fastna i känslor av orättvisa och att vi inte får tillbaka det vi ger. Många säger: ”Jag bara ger och ger och inget får jag tillbaka, jag måste lära mig att tänka mer på mig själv”. Det kan ligga något i detta, inte minst för en del självutplånande personer som inte har tillgång till sin självständighet och sina egna behov, eller för de allt för känslostyrda och gränslösa som inte mobiliserat sitt förstånd. Problemet löses dock inte av en återgång till en större självupptagenhet. Nej, snarare är det i upptäckten av vad en verklig gåva är som frigörelsen finns.
När vi känner oss besvikna och förfördelade beror det inte på att vi gett för mycket i dess egentliga bemärkelse, utan på att vi haft mer eller mindre dolda motiv som infekterat vårt givande. Det kan vara gammal automatiserad rädsla för att inte vara omtyckt eller god nog inför Vår Herre eller våra föräldrar. Det kan bero på att vår godhet också varit en omedveten investering med hopp om att få något tillbaka. Den verkliga frigivningen av våra gåvor och därmed av vårt liv och vår lycka, är när vi kan ge våra gåvor med både hjärta och förstånd utan att förvänta oss något i gengäld. Då finns inte tanken: ”Jag gav honom en gåva för 300:- men fick bara en för 100:- , vad orättvist”. ”Jag ställde upp när han behövde hjälp och nu har han inte tid för att hjälpa mig”. Vi tänker då lokalt och kan då börja tvivla på lagen om sådd och skörd.
När vi lär oss tänka de stora tankarna med både förstånd och hjärta, så vet vi att allt vi gör mot vår nästa, det gör vi i själva verket mot Gud. Med den inställningen är vi i harmoni med livets egen skaparmetod. Martinus: ”Och i samma mån som hennes talang härför växer, kommer hon på våglängd med själva livets egen princip som ju i sig själv är ett enda stort givande”. (Kap 4, artikeln Gåvokultur i boken Vägen till invigning)
Ser vi inte överallt i naturen ett överflöd av skönhet och skapande intelligens som utgör själva inspirationskällan till all mänskligt skapad konst såväl som vetenskap. Erbjuder inte också det hårfina samarbetet mellan alla organ och celler i vår organism ett överdådigt bevis på livets egen geniala gåvokultur.
I Guds stora räkenskap går ingenting förlorat. Varje gåva vi ger i kärlek, oavsett om det är en fysisk gåva, en praktisk hjälp, ett psykiskt eller andligt stöd, så är det något gott som inte enbart är av godo för mottagaren, men också för oss själva och för byggandet av en ny mänskligare värld. När vi inställer vårt sinne på att ge av vår tid, våra förmågor och begåvning till Gud, genom vår nästa, kommer vi på våglängd med Guds egen mentalitet och fylls då av en känsla av glädje. Många av oss vet av erfarenhet att de situationer som berett oss störst glädje är när vi kunnat hjälpa eller inspirera andra med vår begåvning eller medmänsklighet.
Frigivelsen av nästans lycka är fredens förutsättning
Alla krig och konflikter i såväl stort som smått beror på vår oförmåga att ge. När en ofta omedveten själviskhet och girighet styr vårt beteende, hamnar vi i konflikt med omvärlden och våra ideal. När det i julevangeliet talas om: ”Frid på jorden bland människorna till vilka han har behag”, beskrivs själva kärnan i Kristusbarnets mission. Inom oss alla växer, med hjälp av de dagliga erfarenheterna och den andliga vägledning vi nu bl.a. får genom ”Det tredje testamentet”, en Kristuskraft vars kännetecken är förmågan att ge av villkorslös kärlek. Denna Kristuskraft är förutsättningen för fred på jorden. Det är dess tillväxt och födelse som vi djupast sett skänker vår tacksamhet och ger näring till i firandet av julen. Julen erbjuder oss en möjlighet att träna den gåvokultur som steg för steg skall sprida sig till varje dag på året.