Döden som förnyare
Naturen upphör inte att förundra med sin ofattbara livskraft. Överallt där det finns möjlighet så fäster växter sina rötter. De kan bryta igenom asfalt eller få fotfäste i en skreva på en vindpinad bergsvägg.
Samma obändiga livskraft genomströmmar och upprätthåller våra kroppar, som är vidunderligt anpassningsbara och skickliga att erbjuda oss hälsa och välbefinnande mitt i de enorma omställningar som vi civiliserade människor gör med vår livsstil och våra matvanor.
Ibland måste dock våra organismer kapitulera inför en sjukdoms övermakt. Även om vi fått en växande kunskap om kost, motion och psykologiska faktorer bakom hälsa och sjukdom så finns det naturligtvis stora områden som vi ännu inte förstått eller behärskar.
Min mor fick trots sin sunda livsföring till slut kapitulera inför sin cancers styrka. Jag hade förmånen att kunna ta hem min mor hennes sista två och en halv veckor för vård i hemmet. Hon var helt utlämnad till våra omsorger. Det enda av hennes kropp som var rörligt sista tiden var hennes vänstra arm. Vi fick ett utmärkt stöd av samhället i form av hemtjänst, hemsjukvård och husläkare. Vi stod medvetet inför ett avsked och ville göra det bästa för att göra hennes övergång så fin som möjligt.
Vår tid tillsammans sträckte sig från Luciahelgen till nyårsdagen. Från och med juldagen var vi fyra yngsta bröder samlade. Under juldagen och annandagen fick mamma, som då fortfarande var klar, träffa och ta avsked av våra respektive och alla barnbarnen. På kvällen därefter tacklade mamma av ordentligt och vi trodde att hon redan var på väg ifrån oss, men det var bara början på en vecka i gränslandet. På förmiddagarna var hon klarare och vi kunde de första dagarna fortsatt samtala och såväl skratta som gråta tillsammans.
Det var som om mamma sin sista tid släppte all kontroll, inte bara över sin kropp som inte längre följde hennes önskningar, utan även hennes sinne frigjorde sig på ett positivt sätt. Mellan allvarliga samtal om övergången till andra sidan och delade tårar av tacksamhet för det liv vi haft tillsammans, så kunde en sällan skådad humor och underfundighet plötsligt öppna upp till härligt befriande skratt.
På julaftonskväll kom vi in till henne sjungande några julsånger bl.a. Stilla natt. Vi blev alla gripna av den högtidliga stämningen och på flera av oss rann tårar utmed kinderna. Vi frågade då mor om det var någon julsång hon önskade höra och då svarar hon rappt ”Hej tomtegubbar slå i glasen” Skratt och tårar blandades medan den träffsäkra texten uppenbarades för oss: en liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär.
Samarbete runt skötsel och vakande, som vi skötte själva sista veckan, gav upphov till möten oss syskon emellan som fick ett helt annat djup än det man vanligtvis tar sig tid med när man annars hälsar på varandra. Det visar sig ju bl.a. vara fyra olika relationer till mor som ska bearbetas . Visst finns det en gemensam bild av vem mor var, men vi upptäcker också att våra olika åldrar och personligheter har lyft fram olika sidor i vår mor. När vi på nyårsdagen förstod att det bara var timmar kvar samlades vi fyra bröder och min fru, Solveig, runt mor, vars andning började bli alltmer utdragen. Vi satt omväxlande i stilla tystnad och i samtal om såväl vardagliga ting som tankar kring livets närhet till döden. Vid hennes sista stilla andetag genomsköljdes vi alla av en oerhört stark känsla av närvaro. Alla reser sig samtidigt, tårarna rinner och händerna berör henne som om i ett sista hopp om att kunna nå hennes själ innan den för gott träder ut ur vår fysiska horisont. Det var en oerhört stark upplevelse vars likhet jag bara känt en gång tidigare och det var när vår dotter föddes. Då genomsköljdes jag också av denna totala närvaro, tårar och mycket tacksamhet.
Det finns mycket tacksamhet efter min mor och vårt liv tillsammans men nu finns även en tacksamhet för den förlösning som hennes födelse till andra sidan inneburit för mig själv. Nu känns det än starkare att den av nära-döden-upplevare omtalade tunneln måste vara en förlossningskanal. I såväl vår dotters hemförlossning som min mors hemförlösning till den s.k. andra sidan finns samma starka upplyftande elektrifierande närvaro. I dessa påtagliga beröringar med ”andra sidan” blir födelse och död så naturliga inslag i livets ständiga mirakel. Och varje vår så visar sig samma outtröttliga livskraft skjuta fart överallt där det finns betingelser till uppbyggnad av nya organismer för att samla nya upplevelser i vår fysiska värld.